linus? linus!

Såg precis färdigt Juno, filmen. Den om hon som ska adoptera bort sitt ofödda barn och som vann ett par Oscarstatyetter. Våra förväntningar var högre än betyget jag ger den, 4 armbågar av 5. Jag hade hoppats på ett feel-good-mästerverk i stil med Little Miss Sunshine, men mnjä... Jag är kluven. Michael Sera är som alltid helt lysande som tankställd pubertetspojke, men Juno själv känns skapligt överspelad av Ellen Page. Har för mig att hon vann en Oscar för den rollen... Men hoppas att jag har fel. Nåväl, en grymt fin film men långt ifrån det jag hade förväntat mig.
 
                   

   Helgen i övrigt har däremot uppfyllt varenda förhoppning jag hade. Vi har i princip inte gjort ett skit och det är jag helt nöjd med. I lördags störde vi (Anna, Jag, Mattias, Malin) Emil o Jessica i deras Åre-planering och spelade nåt märkligt music quiz-spel på DVD som betedde sig väldigt orättvist. Det visade sig än en gång att jag suger på populärmusik och musik i största allmänhet, sitter jag bara inne med onödigt vetande om extrem doom och power electronics? Geez. I fredags kväll övade jag iallafall några barnvisor på min gitarr (som jag efter påtvingat dop numera kallar Kuken) mest för att när (och om, måste alltid säga om) det börjar sprattla i Annas mage så måste någon kunna spela och sjunga för den. Jag tror att musik är viktig och bra på alla sätt och vis. Måste öva mer!
 
                   
                    [Direkt efter nedslaget, oktober 2007]

   Dessutom kan jag gladeligen berätta att min svarta tånagel, resultatet av att tappa ett Xbox på sin stortå i väntan på Valla's pizzabud, efter sex månader äntligen har lossnat. Den släppte efter under en klippning och kunde sedan med stadig hand dras bort. Under den svarta nageln hade någon form av ny nagel börjat växa, väldigt ojämn och fortfarande ganska mjuk och formbar. Jag berättar allt.

DAGENS SYND: Frosseri